Jag har precis avslutat kapitel åtta, vilket handlar om hur Laurent besöker Paris bårhus. Han har väldigt blandade känslor, dels en målmedvetenhet om att hit Camille men också en djup avsky för hur bårhuset används som en attraktion. Jag tyckte inte alls om kapitlet, det är oerhört osmakligt och beskrivningarna är så väl porträtterade att det framstår bilder i huvudet. Det är svårt att säga om det här är bra litteratur, Raquin vill säker föra fram hur vidrigt han tycker att detta är och att han vill skapa debatt. Dock anser jag att det är alldeles för överdrivet, visst att delen måste vara med i boken men inte ett helt kapitel. Många av beskrivningarna skapar inte en visuell bild av hur liken ser ut men i stället hela platsen, framförallt hur unga pojkar kommer in för att kolla på döda nakna kvinnor. Raquin berättar även om äldre män som kommer till bårhuset och drar osmakliga skämt om de döda liken.
Delen är dock viktig med tanke på att den framhäver just faktumet att ångern kommer efterhand, precis som Laurent säger så äcklar det honom och han har svårt att sova. Han känner dock fortfarande behovet av att hitta Camille och slutföra mordet så att han och Thérése ska kunna gifta sig. Man skulle kunna säga att de dödade för kärleken men jag tror att kärleken dog med Camille.
Mvh Anthon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar