Back to school

Så var vi tillbaka. Sommarens ljumma vindar och solens varma strålar har nu bytts ut mot ventilationstrummans brummande och lysrörens blåvita sken. Klasserna har samlats för att tillsammans kämpas sig igenom de månaderna med läxor och prov som de står inför. För att åter igen kunna springa ut i solens sken nästa vår.
Fast så tänker inte jag, för jag vet att det som nu kommer är den bästa tiden i mitt liv. Varje dag när solen stiger, vet jag att ingen är utelämnad för att klara av den uppgift som vi står inför. För hur svårt och omöjligt det än känns så är vi trettio studenter som står inför den tillsammans. Något jag lärde mig den här sommaren var att det inte spelar någon roll hur fruktansvärd miljön omkring oss är, med en bra grundinställning kan allt övervinnas.
När vi idag samlades i klassrummet för att ta oss ann den första uppgiften i svenska B; att ge feedback till våra med studenters arbeten, kändes det i luften. En känsla som inte beskrivs vackra och söta adjektiv. Vid det här laget håller Katarina på att spricka av förväntan på vad som fanns i klassrummets atmosfär. I luften fanns inte bara en svag svett och parfym arom utan förväntan på vad vi skulle få möta på vägen mot den vårdag vi alla ser fram emot. En förväntan att se alla det stora, svåra och jobbiga uppgifter, som vi kommer arbeta med långt in på vinternätterna.
Att gå i en klass där studenterna inte fruktar de uppgifter vi ställs inför, utan ser alla utmaningar som möjligheter att lyckas och överbevisa sig själva är motiverande. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma när man blev motiverad av svårighet. Genom hela grundskolan har min stora kamp varit att lära mig stava, det motiverade aldrig mig. Utan snarare gjorde mig mer less på svensklärarnas eviga tjat om hur viktigt det var att inte skriva kissa utan kisa.
När N10e lämnar skolan i vår kommer alla studenter kisa mot solen med stora leenden och njuta av den vetskapen inget kan stoppa oss som tillsammans finner motivation i att bestiga de högsta bergen för att få se utsikten från toppen.

Vad vann du på det?

"Gregorious; varför skall hon släpa det namnet och den människan med sig genom livet? Det är ju meningslöst." Doktor Glas
Doktor Glas hävdar att han bara är ute efter att hjälpa Fru Gregorious, men jag håller inte med. Det är en stor skillnad på att göra samma sak för olika människor. Att Glas mördar pastor Gregorious för egen räkning, alltså för att han är svartsjuk och för att han har något att vinna utav det. I skälva verket är han snarare mycket självisk och ser allt från sitt eget perspektiv och vad han har att dra för nytta av det. Jag tycker endast att Glas ljuger för sig själv när han hävdar att det är för Fru Gregorious skull han gör det.
"Det kostade mig varken möda eller betänkligheter, det hela roade mig snarast, jag gjorde den vackra unga kvinnan en delikat tjänst på samma gång som jag spelade den vidrige prästen ett elakt spratt, och i min tjocka svartgråa spleen kom denna episod och lyste upp som en rosengnista från en värld, stängd för mig..." Sida 91
Jag anser inte att han resonerar som en man som utav kärlek skulle kunna tänka sig att döda. Det är snarare så att han njuter av att känna sin makt över människors liv. Livet är fördärvat för den ena och Dr. Glas har utgången i hans händer.
I boken "Brott och Straff" av Dostojevskij, begår Raskolnikov ett likande brott, han mördar en gammal dam och hennes dotter. Han gör det för att damen är så avskyvärd. Dr. Glas gör samma sak tycker jag, det handlar inte alls om hans otroligt förälskelse till Fru Gregorious utan hans hat mot prästen.
I båda fallen är det bra människor som väljer att begå dessa våldsbrott, det märks framförallt efter morden när huvudkaraktären bryts ned av det fruktansvärda de begått.
Vad jag försöker få fram är faktumet att ingen mördar för något annans vinning, jag har bara läst en bok där jag anser att morden var för att hjälpa någon annan. Boken heter läkarna av Erich Segal, i boken tar en läkare livet av svårt sjuka patienser som lider utav en obotliga sjukdomar.
Vad jag hade vilja diskutera är om det är möjligt för en människa att göra något utan att den vinner på det av någon anledning, där ingår makt, självbekräftelse och lättnad.

"Salvador Dail, hur tänkte du?"

I dag när vi kollade på en av Salvador Dails surrealistiska filmer så kom jag att tänka på hur iden till filmen skapades och hur pass okej iden faktiskt är. Någon stans måste han fått sin ide, klart att tiden han levde i gav honom inspiration men varför valde han då inte att göra en lättförsåtlig film som inte innehåller så råa scener.

Jag tänker inte spinna vidare på Salvadors tankegångar, eftersom att jag aldrig skulle klara det men jag ska försöka resonera lite kring liknande exempel. Ta en modern skräckfilm, vissa av filmerna är baserade på en verklig händelse medan andra är tagna direkt ur det blå. Dessa skräckfilmer som är helt påhittade är ganska ofta extremt grova och väldigt fruktansvärda. Att vissa sitter och kommer på alla dessa grova läskiga händelser är i filmens värd helt okej medan det i andra fall är högst oacceptabelt.
Hur kommer det sig då att det Salvador Dail som hade så otroligt konstiga tankar vid den tiden kom undan med filmen. Jag hävdade tidigare att i moderna filmens värd är mycket okej men på den tiden hade film endast funnits i ett 20 tal år. Det var säkert färre som ansåg att filmen stod utanför samhällets regler, så borde inte filmen blivit förbjuden att producera. Till och med i dag förbjuds filmer för att de är för råa och fruktansvärda och för cirka 90 år sedan var de mycket mer konservativa men trotts det så blev filmen en klassiker. 
Jag ska nog inte uttala mig i ämnet då jag varken är kulturkritiker eller historieforskare, men i bland förunnas jag över hur vissa saker bra kan bli accepterade. Men kanske är det bara jag som inte förstår filmens fantastiska innebörd.

Bra saker med "Ett moln i byxor"

Ett moln i byxor är en riktig kanon dikt, den är positiv och får allt i världen att låta möjligt. Den spränger bort alla hinder och gamla tankesätt. Det är just det jag tycker om med den, faktumet att det går att sätta sig upp mot alla hinder och framförallt överordnar.
Ofta tycker jag att man hör kompisar och vänner klaga över att det inte går, bara för att man inte får. Vad de missar är att det går visst man måste bara tänja på gränserna lite mer. Dikten tog upp frågor som annars var väldigt nedtonade, till exempel sexualitet, på tidigt 1900-tal. Jag tolkar det som att bryta normer falla ur den vanliga ordningen för att uppnå något större.
Så tänker jag i många fall, som när jag skulle söka jobb. I vanliga fall skickar man in ett mail med cv och personligt brev, det är sällan en oväntad person bara stiger in på chefens kontor och presenterar sig. Innan jag gjorde det för första gången tyckte jag att det nästan kändes oförskämt men så tänkte jag på just det, att om man inte bryter normerna så kommer man inte uppnå något mer.

Tankar om timmarna

I filmen timmarna finns en kvinna med, Laura Brown. Man får följa henne under en dag och under den här dagen får man en inblick i hennes situation. Hon bor i en nybyggd förort till någon större stad i USA, hon har en man som är före detta soldat och en son. Hon är även gravid vilket kommer spela roll under filmens gång. Laura Brown lever ett liv som utåt ser helt perfekt ut men det stämmer inte överens med hennes natur. Hon är vild och fri inombords men i hennes vardag blir detta instängt. Hon kämpar för att tillfredsställa sin man som är väldigt kärleksfull och snäll mot henne. Problemet blir att hon passar inte in i miljön, hon upplevs som fångad och försöker fly från sin situation.
Dagen som utspelas på filmen är Laura Brown mans födelsedag, hon försöker vara som alla andra i området och baka en tårta åt sin man. Detta klarar hon inte och får ett totalt nervsammanbrott, hon låter en barnvakt ta hand om hennes son här hon själv åker till ett hotell för att begå självmord. Väl på hotellet upptäcker hon att hon inte kan begå ett självmord och det är den här situationen jag vill analysera.
Jag tror att hon inte begår självmord eftersom att människan har det undermedvetet i sig att skydda sig själv (överlevnadsinstinkten). Filmen som är baserad på Virginia Wolfs film Mrs Dalloway är i modernistisk tappning och modernismen gick ut på att analysera människan och hjärnan. Med detta i baktanke tror jag att huvudpersonen överlever för att visa på den undermedvetna instinkten att överleva.
Laura Brown flyr dock senare från sin familj eftersom att hon inte klara av att leva ett liv där man ska passa in och vara som alla andra. Det nämner även Laura Brown i slutet av filmen att hon flydde just för att överleva.

Modernismen är spännande eftersom att det går att dra paralleller till verkligheten och hur människan reagerar i olika situationer. Eftersom att hela filmen är baserad på Mrs Dalloway så skulle det nog vara intressant att läsa den.
Mvh A.

Timmarna

Virginia Wolf är en speciell författare och det enda jag vet om henne hittills är från den korta del jag sett av filmen timmarna. Filmen börjar med att fyra kvinnor vaknar upp på morgonen. Sedan får man följa dem genom dagens händelser, filmen ska beskriva Mrs. Dalloway i olika former, dels hur boken kom till men även hur den stämmer överens med verkligheten.
       Vad jag inte kan förstå är karaktärernas tanke banor, de verkar leva bra liv med människor som tycker om dem men trotts detta agerar de helt oväntat. De verkar alla vara oerhört psykotiskt förvirrade, vid ett tillfälle är en av karaktärerna tillfreds och glad, i nästa ostabil och förvirrad. T.ex. delen under 50-talet, då vaknar hustrun och börjar läsa en bok. Allt är bra tills hon får syn på en vas med blommor som mannen har köpt för att han fyllde år. Då blir hon förvirrad och försöker hitta någon slags bekräftelse i sig själv genom att baka en tårta.
       Alla dessa inslag gör mig förvirrad, troligtvis kommer de att klarna med filmens gång. Det ska bli intressant att få klarhet i agerandet. Kanske är det även så att man måste ha läst boken för att förstå filmen.
      När vi sett klart filmen så kommer jag nog skriva en förklaring till detta underligga beteende.
Mvh A.

Franz Kafka

Vad är egentligen viktigt att fokusera på när man läser Förvandlingen. Lätt är att fastna på storleken och utseendet, hur ser insekten ut? I boken beskrivs insekten vid ett flertal tillfällen som stor och väldigt osmidig, detta bekräftas när Gregor står och tittar ut genom fönstret och även när ett äpple sitter fast i köttet på honom.  Men i mellan åt upplevs Gregor som väldigt liten, han är t.ex väldigt rädd för att hans far ska kliva på honom. Men frågan är om det är den fysiska storleken som beskrivs eller om det är den psykiska.  Är det så att jag ska se en annan betydelse eller är det bara en obetydlig detalj?

Den finns flera delar som indikerar att det kan vara den psykiska storleken som beskrivs. T.ex. ju sämre familjen mår desto större beskrivs Gregor, även när fadern är stark och arg beskrivs Gregor som liten och väldigt utsatt. Fram mot slutet när familjemedlemmarna hittar jobb så gömmer Gregor sig blir mycket skygg, han blir bara svagare tills han slutligen dör. När han dör blir familjen än starkare och faktiskt tar dödsfallet mycket positivt. Hans död blir snarast en positiv utgång och en lättnad för familjen.

Jag tänker mig att den fysiska storleken är ytterst viktig men inte utseendemässigt utan snarare vad det ger för budskap.  Därför kan inte Gregor vara stor och skräckinjagande beskriven genom hela boken. Det är ju självklart min tolkning men den följde de argument som vi hade under klassens diskussion.