Montecore
är en bok skriven an Jonas Hassen Khemiri, det är en enastående
beskrivning av en sons relation till en förlorad far. Inte nog med att
det tar upp samhällsproblem, beskriver enastående människo öden och får
publiken att virvla runt i berättelsen, den rör en även till tårar och en
vilja att gå in i handlingen och ta kommandot. Boken handlar om unga
Jonas uppväxt och relationen till sin far. Hela boken är skriven
som en mail korresponans mellan Jonas och hans fars vän Kadir. Kadir som bor i Tunisien och
framhäver vikten av att berätta Jonas fars historia.
Boken
har flera tydliga teman, relationer, svek och samhället. Just
samhällets roll i det hela blir spännande eftersom boken speglar tiden,
sverige efter 70-talet. Hur Jonas far som invandrare och fotograf
försöker finna sin väg genom samhällets djungel. Hans otaliga försök att
bli uppmärksammad för sin fotografiska kunskap men nekad pågrund av
sitt ursprung. Samhället är svårt för den utomstående att beträda, kommer gång på gång att sätt vänskap, språket och
familjen på spel.
Jonas
far som har en fantastisk svenskdialekt, en blandning av Svenska, Franska och Arabiska. Där alla språken och utrycken möts i en utsökt
blandning med utryck som “tjenare jävla galoscher”. Språket begränsar
hans förmåga att komma in i samhället, han jobbar som konduktör på
stockholms lokaltrafik ett yrke som inte utnyttjar hans förmågor inom
den fotografiska konsten.
Den
fotograftiska konsten är en spännande, den är en klar kontrast till det svenska språket som är begränsat till Sverige och fotografiet som är ett
universalspråk. Det kommer att visa sig när Jonas pappa senare öppnar
sin egen studio. Under den tiden han använder sitt eget namn är uppdragen få men genast när han använder ett pseudonym
strömmar kunderna till. Hans pseudonym är taget från en djurfotograf vid
namn Kirsten Holmström. Det universala fotot gör det möjligt att utföra
ett arbete till högsta möjliga standard precis som han gjorde det
utomlands.
Det
finns även klarare skillnader i språket och framförallt skriftspråket. I
boken finns tre typer av språk. Det sättet Jonas skriver på “Wzup
dawg?”, ”borgliga swedlowidioterna” s.28 vilket är en modärn typ av
tonårs språk. Det sättet Kadir skriver på “Låt oss kollaborera i
skapandet av ett litterärt mästeropus som attraherar global publik” s.14
ett väldigt högtravigt språk med mycket inslag av internationella ord.
Sedan slutligen bokens eget språk “Själv sökte jag arbete på Emirs
kakfabrik” s.41 ett väldigt ordinärt och färglöst språk.
Det
går ej att undgå hur språket påverkar och färgar individen själv. Jonas
som växer upp för att genom gå en otrolig rebelperiod med skadegörelse
och kriminalitet som produkt. Hans val i livet förstärker hans
utanförskap vilket även syns i språket. Kadir som har ett hotel i Tunisien
har ett helt annat perspektiv på livet, han tillhör landet och även hans
språk färgas av livssituationen.
Boken
däremot skapar en snygg uppdelning av de båda språken, en opartisk
mittpunkt. Att se på språkets utformning ifrån de olika
samhällsklasserna det uppstått ifrån, kan säga mycket om de
klasskillnader vi idag står framför. Olika dialekter kommer vi alltid
att ha, frågan är bara om de ska uppstå från olika samhällsklasser eller
ursprung och geografisk lokalisering?
JÄTTEMYCKET analys och tanke i det blogginlägget! Roligt att läsa - och jag tror att du hade roligt (eller i alla fall fick många tankar) när du läste boken!
SvaraRadera