Follow by Email

måndag 24 september 2012

Vad gör språket för vilken plats man har i samhället?

Montecore är en bok skriven an Jonas Hassen Khemiri, det är en enastående beskrivning av en sons relation till en förlorad far. Inte nog med att det tar upp samhällsproblem, beskriver enastående människo öden och får publiken att virvla runt i berättelsen, den rör en även till tårar och en vilja att gå in i handlingen och ta kommandot. Boken handlar om unga Jonas uppväxt och relationen till sin far. Hela boken är skriven som en mail korresponans mellan Jonas och hans fars vän Kadir. Kadir som bor i Tunisien och framhäver vikten av att berätta Jonas fars historia.

Boken har flera tydliga teman, relationer, svek och samhället. Just samhällets roll i det hela blir spännande eftersom boken speglar tiden, sverige efter 70-talet. Hur Jonas far som invandrare och fotograf försöker finna sin väg genom samhällets djungel. Hans otaliga försök att bli uppmärksammad för sin fotografiska kunskap men nekad pågrund av sitt ursprung. Samhället är svårt för den utomstående att beträda, kommer gång på gång att sätt vänskap, språket och familjen på spel.
Jonas far som har en fantastisk svenskdialekt, en blandning av Svenska, Franska och Arabiska. Där alla språken och utrycken möts i en utsökt blandning med utryck som “tjenare jävla galoscher”. Språket begränsar hans förmåga att komma in i samhället, han jobbar som konduktör på stockholms lokaltrafik ett yrke som inte utnyttjar hans förmågor inom den fotografiska konsten.
Den fotograftiska konsten är en spännande, den är en klar kontrast till det svenska språket som är begränsat till Sverige och fotografiet som är ett universalspråk. Det kommer att visa sig när Jonas pappa senare öppnar sin egen studio. Under den tiden han använder sitt eget namn är uppdragen få men genast när han använder ett pseudonym strömmar kunderna till. Hans pseudonym är taget från en djurfotograf vid namn Kirsten Holmström. Det universala fotot gör det möjligt att utföra ett arbete till högsta möjliga standard precis som han gjorde det utomlands.

Det finns även klarare skillnader i språket och framförallt skriftspråket. I boken finns tre typer av språk. Det sättet Jonas skriver på “Wzup dawg?”, ”borgliga swedlowidioterna” s.28 vilket är en modärn typ av tonårs språk. Det sättet Kadir skriver på “Låt oss kollaborera i skapandet av ett litterärt mästeropus som attraherar global publik” s.14 ett väldigt högtravigt språk med mycket inslag av internationella ord. Sedan slutligen bokens eget språk “Själv sökte jag arbete på Emirs kakfabrik” s.41 ett väldigt ordinärt och färglöst språk.
Det går ej att undgå hur språket påverkar och färgar individen själv. Jonas som växer upp för att genom gå en otrolig rebelperiod med skadegörelse och kriminalitet som produkt. Hans val i livet förstärker hans utanförskap vilket även syns i språket. Kadir som har ett hotel i Tunisien har ett helt annat perspektiv på livet, han tillhör landet och även hans språk färgas av livssituationen.
Boken däremot skapar en snygg uppdelning av de båda språken, en opartisk mittpunkt. Att se på språkets utformning ifrån de olika samhällsklasserna det uppstått ifrån, kan säga mycket om de klasskillnader vi idag står framför. Olika dialekter kommer vi alltid att ha, frågan är bara om de ska uppstå från olika samhällsklasser eller ursprung och geografisk lokalisering?

1 kommentar:

  1. JÄTTEMYCKET analys och tanke i det blogginlägget! Roligt att läsa - och jag tror att du hade roligt (eller i alla fall fick många tankar) när du läste boken!

    SvaraRadera